Det är oktober nu. En av de där eftermiddagarna när himlen är dovgrå men inte i en deprimerande sätt, mer på ett lugnt och nästan tröstande vis. Vinden ute är inte stark men tillräckligt för att löven faller från björken vid grinden, en åt gången, i ingen särskild ordning. Jag sitter vid köksbordet med en kopp kaffe som hunnit svalna lite för mycket, och tänker på vad det betyder att leva enklare.
Det är ett uttryck som dykt upp överallt under de senaste åren. I sociala medier, i livsstilsmagasin, i samtal mellan vänner. Slow living, intentional living, mindre och mer medvetet. Det finns hela rörelser, böcker, kurser och influencers som lever på att sälja en version av det enklare livet.
Och samtidigt har det blivit så förvirrat. Vad betyder det egentligen, att leva enklare? Är det en livsfilosofi, en estetik, en flykt undan modernlivets stress, eller bara ett konkret val om mindre stress och mer närvaro? Och är det verkligen det jag gör, eller skulle vilja göra, när jag sitter här och funderar?
På den här sidan12 avsnitt
Vad jag inte menar
Innan jag försöker säga vad jag menar, är det förmodligen viktigt att säga vad jag inte menar.
Jag menar inte minimalism i någon strikt mening. Mitt hem på Lilla Sundby är inte tomt. Det finns många böcker här, många koppar, en del småprylar som jag älskar. Jag är inte intresserad av att räkna mina ägodelar eller att leva med 100 saker. Det skulle göra mig stressad, inte friare.
Jag menar inte heller någon form av primitiv lantliv-filosofi. Vi har bredband, vi har bilar, vi har moderna bekvämligheter. Vi tittar på Netflix, jag är förmodligen för mycket på mobilen, vi reser till städer ibland för att se konserter och äta på restauranger. Det är inte ett medeltida hushåll.
Jag menar inte instagram-perfekt rusticitet. Du vet vilket jag pratar om. Den där estetiken där allt är handgjort, allt är ekologiskt, alla bröd är hemmagjorda, alla kläder är linne, och hela livet ser ut som en redaktionellt redigerad bild. Jag bakar bröd ibland, men jag köper också skivat formfranska från affären. Vissa veckor är jag organisationsmästaren, andra veckor är hela huset i kaos. Det är ett vanligt liv.
Och kanske viktigast, jag menar inte att alla borde leva som mig. Att leva enklare är inte en moralisk fråga eller en överlägsen livsform. Det är ett val jag gjort som passar mig och min man och vår vardag. Andra människor lever annorlunda och det är fullkomligt fint.
Vad jag faktiskt menar
När jag försöker beskriva vad jag faktiskt menar med att leva enklare, är det en hel del olika saker som tillsammans bildar ett mönster.
Det handlar om mängden saker som omger mig. Inte få, men medvetet utvalda. Saker som har en plats, en funktion eller en mening. Inte saker som ackumulerar för att vi köpt dem på autopilot.
Det handlar om tid. Att inte fylla varje minut, varje vecka, varje månad med aktiviteter, åtagaganden och planer. Att lämna utrymme för att inte göra något, att inte ha någonstans att vara, att inte ha någon förväntning på sig själv.
Det handlar om beslut. Att inte behöva fatta hundratals små beslut varje dag om vad jag ska ha på mig, vad jag ska äta, vilken streamingtjänst jag ska titta på, vilken nyhetskälla jag ska följa. Att förenkla rutiner så att hjärnan får ledigt.
Det handlar om relationer. Att inte försöka upprätthålla 30 vänskaper på låg intensitet, utan att vårda färre på djup intensitet. Inte mer människor i ens liv, utan mer av rätt människor.
Det handlar om information. Att inte konsumera nyheter konstant, inte ha alla notifikationer på, inte vara uppkopplad på alla plattformar samtidigt. Att låta hjärnan vila från det ständiga flödet av stimuli.
Det handlar om förväntningar. Att släppa förväntningar på att vara perfekt, framgångsrik, oavbruten produktiv, och istället acceptera att en del dagar är bra, andra är mediokra, och båda är okej.
Inget av detta är revolutionerande. Inget av detta är heller komplett. Det är förmodligen mer ett riktningsval än en destination, en kontinuerlig process av att fråga sig själv vad som verkligen är nödvändigt och vad som bara är vana eller förväntning.
Flytten som första steg
När vi flyttade från Stockholm till Lilla Sundby för 12 år sedan, var det inte officiellt med ambitionen att leva enklare. Det var av andra anledningar. Vi ville ha trädgård. Vi ville ha större hus för pengar vi hade. Vi var trötta på pendling och hyror.
Men det är förmodligen där det började på riktigt. När man flyttar till landet, händer det automatiskt vissa förändringar. Det finns inga affärer runt hörnet, så impulsköpen försvinner. Det finns inga restauranger inom gångavstånd, så vi lagar mat. Det finns inga kvarterskaféer för spontana möten, så vi planerar våra träffar bättre. Det finns mer tystnad, mer natur, mer utrymme för tankar.
Det var inte att vi blev plötsligt minimalister. Det var att vissa val som tidigare varit svåra blev lättare, helt enkelt för att miljön förändrades. Det är förmodligen en av de viktigaste insikterna jag haft, att vi formas mer av vår omgivning än vi vill medge. Att förändra omgivningen är ofta enklare än att förändra sina egna vanor.
Jag säger inte att man måste flytta till landet för att leva enklare. Det är en specifik lösning som passade oss. Andra människor hittar samma slags förändring genom att byta jobb, byta stadsdel, byta vänkrets, byta sina egna dagliga rutiner. Det viktiga är inte var man bor, det är att skapa de yttre förutsättningarna för de vanor man vill ha.
Vad det har lett till
Efter 12 år av en gradvist enklare vardag, märker jag några konkreta förändringar.
Jag har mindre saker. Garderoben är cirka hälften så stor som den var i Stockholm. Bokhyllan är fortfarande full men har gått igenom flera utrensningar, så det som är kvar är det jag verkligen vill ha. Köket är mer fokuserat på det jag faktiskt använder än på vad jag tror jag kanske skulle använda.
Jag har mer tid. Eller åtminstone, jag har en annan typ av tid. Tid som inte är fragmenterad av små åtaganden, transport, väntan och bytestider. Längre obrutna sjok av tid som kan användas till att läsa, att gå promenader, att laga något komplicerat, att bara sitta.
Jag har färre men starkare relationer. Vissa vänner från Stockholm-tiden är fortfarande nära, andra har glömts bort utan dramatik. Här på landet är vänkretsen mindre men träffarna är längre och djupare.
Jag har lugnare nerver, om jag ska vara helt ärlig. Inte alltid, vintern har sina svåra dagar och stress finns kvar i livet, men en mer stabil grund att stå på.
Och jag har en bättre relation till tid och tiden. Inte den ständiga jagandet, inte den ständiga känslan av att vara försenad eller efter. Tiden känns mer som något jag deltar i, mindre som något jag försöker bemästra.
Är detta korrekt orsakskoppling? Förmodligen inte enkel. Många av dessa förändringar kommer också från att bara bli äldre, från att vara i en stabil relation, från att inte längre vara i den fasen av livet där allt ska byggas upp. Att leva enklare är förmodligen mer en del av en större process än en isolerad praktik.
Det som inte fungerar med ambitionen
Det är värt att vara ärlig om att ambitionen att leva enklare har sina egna fallgropar.
Den kan bli en ny form av perfektionism. Jakten på det perfekt enkla livet, det perfekt minimalistiska hemmet, det perfekt långsamma morgon, är förmodligen lika stressande som jakten på framgång och produktivitet. Det är bara en annan slags ångest, klädd i lugn färg.
Den kan bli en form av social differentiering. Att stolta över att ”jag har sagt upp Instagram”, ”jag har inte en TV”, ”jag använder bara fyra plagg en månad” kan vara ett sätt att signalera överlägsenhet, inte ett sätt att leva bättre. Det är förmodligen lika tomt som att skylta med dyra prylar.
Den kan göra oss styvare och mindre flexibla. Om jag har en strikt morgonrutin, en strikt kostordning, en strikt regel om att inte använda mobilen efter klockan 20, kan jag bli mer obekväm och mindre närvarande i situationer som kräver flexibilitet. Som när vi har gäster och allt blir lite kaotiskt, eller när livet bara händer och planerna går i kras.
Och den kan bli en flykt från det verkliga arbetet. Att rensa garderoben är lättare än att förändra hur jag pratar med min man. Att säga upp prenumerationer är lättare än att bearbeta gamla sår. Det enkla livet kan bli en estetik, en yta, som inte adresserar det som ligger djupare.
Allt detta är värt att hålla i åtanke. Att leva enklare är inget mål i sig själv. Det är ett medel för att leva bättre, vilket är något helt annat och oändligt mycket svårare.
Vad jag försöker hålla fast vid
När jag sitter här i oktober och tänker, är det förmodligen några grundläggande tankar som styr mig.
Att de saker som faktiskt gör mig lycklig är förvånansvärt få och förvånansvärt billiga. En kopp kaffe på morgonen i tystnaden innan min man vaknat. En bok som verkligen fångar mig. En promenad i skogen där jag inte tänker på något särskilt. En måltid med någon jag tycker om. Ett samtal som är värt att ha. Allt detta är nästan gratis, och allt detta är förmodligen toppen av min existensiella stege.
Att de flesta saker jag tror jag behöver, inte behövs alls. Jag har bevisat detta hundratals gånger nu. Den där köksgrejen jag tyckte var helt nödvändig, ligger i en låda i två år. Den där aktiviteten jag tyckte var oumbärlig, missat utan att jag märkt det. Förmågan att skilja mellan vad jag tror jag behöver och vad jag verkligen behöver, är förmodligen den enskilt mest värdefulla färdigheten en vuxen kan utveckla.
Att tid är den enda valutan som spelar roll på riktigt. Pengar kan sparas eller tjänas, men tid är linjär och ändlig. Att fylla tid med saker jag inte vill göra, för att uppfylla någon annans förväntan eller någon föråldrad vana, är förmodligen den största orättvisan jag kan göra mot mig själv.
Att det finns en estetik i enkelhet som inte är konstrad. När man tar bort det som är överflödigt, framträder det som är väsentligt. Det är förmodligen samma princip som ligger bakom en bra skandinavisk design, en välskriven mening, en bra kockerätt. Det är inte vad du lägger till som gör det bra. Det är vad du tar bort.
Vanliga frågor om att leva enklare
Måste man bo på landet för att leva enklare?
Absolut inte. Många människor lever djupt enkelt mitt i städer. Det handlar om val och vanor, inte om geografi. Att flytta till landet är en specifik lösning som passar vissa, men det är inte en förutsättning.
Är det här minimalism?
För mig är det relaterat men inte samma sak. Minimalism är ofta fokuserat på antalet ägodelar. Att leva enklare är bredare och inkluderar tid, relationer, åtaganden och tankar. Det är mer ett tillvägagångssätt än en estetik.
Hur börjar man?
Förmodligen genom att fråga sig vad i ens dagliga liv som faktiskt fyller en med energi och vad som dränerar. Sedan ta bort eller minska det som dränerar, en sak i taget. Inga drastiska omstarter, bara gradvisa justeringar över tid.
Kan man göra det med barn?
Ja, men annorlunda. Familjer med barn har andra utmaningar och möjligheter. Det enkla livet ser annorlunda ut för en småbarnsfamilj än för ett par utan barn. Båda kan vara helt giltiga.
Tar det inte mycket tid att rensa och tänka över allt?
I början, ja. Med tiden blir det en grundinställning som kräver mindre aktiv ansträngning. Det är som att gå från att räkna kalorier till att bara veta vad som är bra mat för dig.
När oktoberkvällen mörknar och köksfönstret visar mitt eget reflex i glaset, tänker jag på allt detta. Och jag inser att jag inte vet om jag lever enklare än andra människor. Jag vet bara att jag lever mer i takt med vad jag faktiskt vill, vilket är förmodligen vad de flesta egentligen är ute efter. Att leva enklare är, om jag ska försöka samla det till en enda mening, att medvetet välja vad som ska få utrymme i mitt liv istället för att låta tiden, sakerna, åtagandena och förväntningarna ackumulera utan eftertanke. Det är inte enkelt, det är förmodligen ironiskt nog ganska komplicerat. Men det är värdefullt, och det är förmodligen det viktigaste jag lärt mig av att leva i mer än 40 år. Det är därför jag fortsätter försöka, även när jag misslyckas, även när jag glider tillbaka i gamla mönster, även när oktoberkvällen är lite för lång och kaffet hunnit svalna lite för mycket.